Betydelsen av betydelseklassning

Betydelseklassning av en anläggning anger, som namnet antyder, vilken betydelse en anläggning har för elförsörjningen i Sverige. Klasserna benämns B1 till B4 där respektive klass enklast definieras enligt följande. 

B1: Endast lokal betydelse 

B2: Regional eller stor lokal betydelse 

B3: Nationell eller stor regional betydelse 

B4: Avgörande nationell betydelse 

Så långt känns ju betydelseklassningen rätt så enkel och tydlig. Om vi dessutom lägger till hur samhället brukar definiera lokal och regional, kommun respektive län, så verkar ju allt ännu enklare och tydligare ur ett klassificeringsperspektiv, men är verkligen detta hela sanningen bakom hur en betydelseklassning egentligen kan, och ska, uttolkas? Inte sällan används utökade, ibland helt egna, kriterier för att ytterligare tydliggöra vad som gäller för den som klassificerar en anläggning. Sådana kriterier kan exempelvis utgöras av nätspänning, uteffekter från produktionsanläggningar m.m. I det här läget kan man dra en generell, och aningen oroande, slutsats. Betydelseklassningen genomförs främst baserat på anläggningen egenskaper, inte på dess verkningsområde, eller i brist på ett bättre ord – kunder. Denna slutsats kan underbyggas av information som bifogas från elföretag när de skickar in anmälan om förändringar i elförsörjningen enligt 6-7 §§ elberedskapslagen (1997:288). 

Varför är det, eller har blivit, på det här sättet? Ett svar kan man få genom att titta på vår närtidshistoria från efterkrigstiden och framåt. Historiskt sett så har elförsörjningen och samhällsviktiga slutkunder som betjänats tillhört stat, kommun eller landsting i någon form. Under nämnda tidsperiod så har det har funnits ett fungerande, och synnerligen aktivt, civilförsvar. Samordningen av samhällets försörjningsfunktioner har haft hög prioritet i denna verksamhet fram till kalla krigets slut men efter denna tidpunkt började en avveckling av civilförsvarsfunktioner på bred front. Under nämnda tidsperiod fanns även ett starkt driftvärn[1], cirka 20 000 personer, som var kopplat direkt till samhällsviktiga funktioner såsom Statens vattenfallsverk men efter kalla krigets slut och i samband med avreglering och bolagisering så lades driftvärnet ned för att slutligt upplösas sommaren 2005. Det hade då gradvis krympt till under 1500 personer.

 En händelse som kraftigt bidrar till den problematik som belyses i detta inlägg är att i samma tidsperiod som nedmonteringen av det civila försvaret skedde så tog avregleringen av offentliga verksamheter fart på allvar. Den här artikeln gör inte anspråk på att bedöma avregleringen ur ett politiskt eller samhällsekonomiskt perspektiv men vill belysa att sammanfallandet av avreglering och nedmonteringen av det civila försvaret bidrar starkt till den problematik vi upplever idag. Att det har tagit så pass länge att i någon egentlig mening identifiera detta som ett problem får till stor del tillskrivas den avspänningspolitik som präglade det svenska samhället efter kalla krigets slut. Det fanns helt enkelt inte längre någon tillämplig hotbild. Under sådana förhållanden får knappast en adekvat beredskapsplanering med avseende på militärt angrepp eller motsvarande något större gehör. Men nu är det ju faktiskt så att problematiken är befintlig. Det lönar sig inte att klaga eller undra över hur det hade sett ut om historien varit annorlunda. Nu gäller det istället att göra något åt problemet. 

De senaste åren har det säkerhetspolitiska läget, både i närområdet och globalt, förändrats till det sämre. Enligt regeringens försvarspolitiska inriktning 2016-2020 ska planeringen för civilt försvar nu återupptas. Vi ser mer och mer insatser för att skärpa säkerheten på alla plan och i alla samhällsviktiga verksamheter, inte minst elförsörjningen.

Den allra viktigaste slutsatsen som man kan dra av resonemanget i denna artikel är följande. 

I dagsläget ligger samordningsansvaret för att elförsörjningen och dess samhällsviktiga slutkunder anpassar nivå och klassificeringar i sina verksamheter på dem själva. För ett elföretags betydelseklassificering så innebär det att om klassificeringen ska bli rättvisande så måste man inventera sina slutkunder och sätta sig in i deras betydelse för samhället. Här är naturligtvis samarbete över organisations- och företagsgränser en förutsättning för att nå framgång. Det gäller att vända på stenarna och våga ställa frågorna om man ska klassificera korrekt och, som en följd därav, utforma skydd för sin verksamhet på rätt nivå.

Slutligen, en anläggning kan inte anses ha en lägre betydelseklass bara för att man har implementerat redundans eller beredskapsåtgärder. Detta betyder bara att man har tagit betydelsen av anläggningen på allvar och ordnat skyddet därefter, betydelsen kvarstår. Betydelseklassningens innebörd är betydelsen för samhället. 

Svenska kraftnät kommer inom ramen för revidering av tillämpliga vägledningar att belysa detta ytterligare.